Aftonbladets Karin Ahlborg hyllar halvfabrikaten. Hon verkar anse att det är slöseri med tid att laga mat från grunden. Något som inte är värt att prioritera. Hon själv har inte tid med sånt och undrar varifrån man ska kunna trolla fram tid till att exv rulla egna köttbullar istället för att köpa färdiga.
"Det finns ju faktiskt en anledning till att vi både vill ha och behöver en industri som förbereder eller lagar vår mat.
Får jag påminna om att vi varken har kokerskor eller hemmafruar längre?
Vi har män och kvinnor som arbetar heltid utanför hemmet.
Så vem är det som ska dra ner på arbetstiden eller jobba halvt ihjäl sig efter arbetet för att få fram mat på bordet?"
Stackars henne. Vad lever hon för hektiskt liv där det inte går att trolla fram 15-20 minuter om dagen till matlagning? Mycket mer tid än så behöver det ju inte ta att göra en enkel vardagsmåltid. Vad mer i livet måste man försaka om man har så kort om tid?
Själv är jag just nu lyckligt lottad. Jag är hemma med mina barn och kan ägna massor med tid åt matlagning. Det är fantastiskt. Jag älskar att planera mat, att laga mat och att äta mat. Jag älskar även att vara med mina barn. Och jag ser en viktig poäng i att låta dem ta del av vanliga vardagsgöromål tillsammans med mig - göromål som att laga mat.
När jag läser artiklar som Karins får jag ångest. Är det så där mitt liv ska bli sen när vi är inne i jobb och dagissvängen? Jag hoppas inte det.
Och jag tror inte det. Som jag skrev tidigare - jag tror det handlar om att prioritera. Jag kommer säkert tyvärr att äta mer halvfabrikat än nu när jag jobbar, men aldrig att jag tänker leva på ett sånt sätt att halvfabriaten blir det vanligaste på vårt bord. Jag tror att de ganska många kan gå ner lite i arbetstid - om man verkligen vill. (Vilket säker inte alla vill - och det är ju ett fritt val). Kanske genom att välja bort vissa köp av prylar, semestrar, prenumerationer - eller genom att laga maten själv istället för att köpa dyra halvfabrikat? Många lever dessutom i familjer där minst ena person inte har vanliga kontorstider - då finns det ju ofta lite mer tid än om båda de vuxna slutar jobba kl 17 varje dag. Vi tillhör de sistnämnda "kontorstidsmänniskorna", så för oss krävs arbetstidsnedsättning för att ha tid över på vardagarna.
Det handlar även om att prioritera med den lediga tid man har. Att få in 15-20 minuter till matlagning kan väl inte vara omöjligt? Mat är ju inte bara föda. Det är njutning. Vem kan ärligt säga att fabriksmat är godare än hemgjord? Ingen? Mat är även samvaro. Det är att stå och småprata medan man skalar potatisar. Och på ett litet hörn kommer även fostran in - det är att lära sina barn att dra sitt strå till stacken. Att vi är en familj och alla måste hjälpa till. Om så bara med att hacka en tomat. Det är viktigt att få vara delaktig och behövd tror jag. (Kan säkert även ordnas på andra sätt än just med matlagning.)
Om nu Karin är nöjd med ett liv fullt av "Mamma Scans köttbullar" och hellre gör annat med sin tid så är det väl trevligt för henne att hon lever så som hon vill ha det. Men jag vill det inte.
Det är såna artiklar som Karins som får mig att vilja vinna 25 000 kr per månad i 25 år. Trots att jag har ett utvecklande och roligt jobb som jag trivs bra med så är det så att jag jobbar för att leva. Jag lever inte för att jobba. Jag hoppas att jag aldrig kommer att leva för att jobba. Och jag hoppas att jag aldrig kommer att reducera maten till att vara ett intag av fabrikstillverkade födoämnen. Eller reducera matlagningen till en ständig stress hem från jobbet - dag efter dag - för att slänga de färdiga produkterna i micron.
Och det handlar inte bara om mat. Det handlar om att jag vill ha tid till massor med annat än jobb. Inga "stora" eller speciella saker - men tid att bara vara, tid att så några frön, plantera några buskar, umgås med mina barn, kanske måla en tavla...vem vet. :)
Och den tiden kan inga pengar i världen köpa från mig.
Pizza mitt i veckan
1 år sedan
